uvphoto  
forskning om svenska kallvattenkoraller  
 
 

Lophelia pertusa (Linneaus, 1758)

Caryophylliidae, Scleractinia, Hexacorallia, Anthozoa, CNIDARIA

Lophelia pertusa är en stenkorall (Scleractinia) som tillhör gruppen Hexacorallia. Som namnet anger så har koraller inom den här gruppen sex (eller multipler av 6) tentakler och 'septa' (kroppssegment). Till skillnad från många andra koraller så är L. pertusa 'pseudokolonial', vilket innebär att de individuella polyperna inte är förbundna med varandra med levande vävnad. Det är bara de nyligen avknoppade unga polyperna som fortfarande sitter fast på den äldre polyp som den klonats ifrån. På bilden till höger ser du både en isolerad polyp och en mindre polyp som fortfarande sitter fast på sin 'föräldrapolyp'.

Reproduktionen hos L. pertusa sker både via sexuell och asexuell förökning. En Lophelia-koloni består av antingen honor eller hanar, de är gonochoristiska (skildkönade) precis som vi människor. Den sexuella förökningen följer en årscykel som börjar under våren då det finns gott om rester från vårblomningarna av plankton som singlar ner till djupbottnarna. Då börjar de bygga upp sina gameter, ägg och spermier. Cykeln avslutas nästan ett helt år senare med ett synkronierat mass-släpp av ägg och spermier som befruktas fritt i vattenmassan. De befruktade äggen bildar frisimmande planulalarver som tillbringar flera veckor i fria vattenmassan innan de sätter sig fast och ombildas till en liten polyp. Den lilla polypen som bildats från en sexuellt danad larv börjar knoppa av nya polyper och en koloni växer upp. En ny knopp klonas asexuellt från den vuxna polypen.

Efter befruktningen bildas först en sk. 'blastula', en liten ihålig blåsa med ett omgivande cellager. Blastulan genomgår sedan en 'gastrulation', då en del av cellagret viks in och bildar en primär maghåla och munöppning (blastopor). Efter gastruleringen är den en fullt utvecklad planulalarv som kan simma med hjälp av cilier, och efter ca. tre veckor börjar den söka sig mot botten för att hitta ett lämpligt underlag. När den slagit sig ner genomgår den en metamorfos (ombildning) till polyp. Då bildas de sex kroppssegmenten och utifrån dessa tentaklerna. Den utsöndrar en bottenplatta av aragonit (kalciumkarbonat) och sedan börjar den bygga sitt skelett och knoppar av nya individer som till slut kan växa ut till ett stort rev som efter några hundra eller tusentals år kan sträcka sig kilometervis längs botten. Som polyp är den en predator som fångar små hoppkräftor (copepoder) men äter även partiklar av organiskt material.

 

Anatomi

Ett korallrev består av många individer (polyper) som sitter i sin respektive calicé (se illustrationerna till höger). Polyperna har en enkel uppbyggnad; de har en trattformig kropp med en krans av tentakler i övre kanten som de använder för att fånga in partiklar och hoppkräftor (copepoder) som de med tentaklernas hjälp för till munöppningen. Magen är en enkel öppen kroppshåla och det finns inga egentliga organ. Däremot så finns det specialiserade celler som sköter de olika kroppsfunktionerna. Muskelfibrer kontrollerar tentaklerna och munöppningen. De kan snabbt dra ihop sig och försvinna ner i sin skyddande calicé för att skydda sig.

 

Mikroskopisk anatomi

Kroppsväggen hos en polyp består av endast två encelliga lager - en yttre epidermis, och den inre gastrodermen som täcker maghålans väggar. Mellan dessa lager finns en acellulär mesoglea av bindväv. Gastrodermen är full av specialiserade celler, t.ex. körtelceller som utsöndrar matsmältnings-enzym och spirocyter som innehåller spiralformiga organeller (spirocyster) som avfyras inåt maghålan för att oskadliggöra byten. När de fyras av bildas ett trassligt och klibbigt nät som effektivt håller en hoppkräfta i schack tills enzymerna gjort sitt.

En annan specialiserad celltyp är calicoblasterna som finns närmast skelettet. Det är från de här cellerna som skelettet utsöndras i form av kristaller av aragonit (en form av kalciumkarbonat). Kalciumjoner och karbonatjoner finns i det omgivande vattnet, dessutom använder de koldioxid från sin egen cellandning som ombildas till karbonatjoner genom enzymaktivitet. De här jonerna förs in i calicoblasterna via passiv diffusion över yttre cellager och aktiv transport till slutna kammare mellan calicoblasten och skelettet. En jonpump skickar ut vätejoner (minskar surheten - ökar alkaliniteten) och skickar in calciumjoner och karbonatjoner som reagerar och fälls ut som kristallin aragonit tack vare den alkaliska miljön.

 


Histologi

OBS! Den pdf jag hade lagt upp här visade sig vara full av misstolkningar! Så kan det gå när man försöker lära sig något så komplicerat som morfologi på egen hand. Jag jobbar för närvarande med ett projekt som kommer resultera i en publikation om Lophelias inre morfologi, och när det är publicerat kommer jag lägga upp den här (eller ge en hänvisning). Den här gången har jag handledning! (Ändrat 2013-05-13)

 

Mer läsning om Lophelia finner du även här:

http://www.lophelia.org/

http://www.marbipp.se/


 
   
 

A) Levande polyp med utsträckta tentakler. B) En bit korall efter kemisk fixering av vävnader, tentaklerna är helt indragna i skelettet. C) En polyp med skelettet borttaget (upplöst i syra). D-E) En vuxen polyp med en asexuellt avknoppad ny polyp som fortfarande sitter fast med vävnader.

 

 
 
 
 

En illustration som visar uppbyggnaden av en polyp. Den enskilda 'bägaren' av aragonit som polypen sitter i kallas calicé och det skelett som sitter mellan calicéerna kallas theca. Invändigt är en calicé uppbyggd av lameller (septa) som följer indelningen i kroppssegment i mjukvävnaderna och utsöndras av dessa. Columellan är ett poröst område i botten av calicén som fylls igen med aragonit vartefter polypen bygger vidare på skelettet. I mitten av tentakelkransen finns en munöppning (stomodeum) med en ringmuskel som kan öppna och stänga igen munnen. Innanför munöppningen finns en öppen maghåla där bytet bryts ner av matsmältningsenzym som frisätts direkt ut i maghålan av speciella körtelceller i bukväggen.

 

 
 
 
 

I de här histologiska preparaten av en polyp ser man munöppningen (oa) med en plugg av slem (mucus) fylld av små spiralformade spirocyster. Spirocysterna bildas i spirocyter, specialicerade celler som är en typ av cnidocyter (nässelceller), nässeldjurens unika celltyper som de använder för att fånga byten och försvara sig. Det finns olika typer av cnidocyter; nematocyter (med giftampuller), spirocyter och ptychocyter (de senare finns bara hos en viss grupp av grävande havsanemoner, 'cylinderrosor'). Spirocysterna bränns inte som brännmaneternas nematocyster utan bildar istället klibbiga nät som bytet trasslar in sig i och blir därigenom oskadliggjord. De här spirocysterna triggades antagligen av mekanisk påverkan från mig under prepareringen och inte av en copepod.

Förtydligande: cnidocyter (nemato-, spiro- och ptycho-) är celltyper som bildar organeller (-cyster). En organell är ett "litet organ", en specialiserad struktur inuti en enskild cell. Ett organ består av en samling specialiserade celler, t ex leverceller, nervceller etc.

Förkortningar: gc = gastric cavity = maghåla; sm = smooth muscles = glatta muskelfibrer. OBS! Jag har felaktigt markerat ut gastric cavity (gc) ovanför munöppningen.